Archive for december, 2011

Dementi eller korrigering ?

december 28, 2011

Idag har jag fått olika responser ”kvittrade” från olika små och stora fåglar i mitt lilla öra på mitt inlägg: Jag ballanserar på gränsen eller har jag redan fallit?

Vilket faktiskt både var väldigt kul och extremtoväntat, det var också både ris och ros. Så nu känner jag att jag faktiskt måste, inte dementera men i alla fall korrigera lite eller i alla fall förtydliga vissa saker.

Nej jag är inte en fet stor porrfilms erigerad gnällkuk just nu så som vissa olyckligt misstolkade det hela, jag är heller inte förkrossande olycklig. Jag kan inte ens påstå att det hela var menat som gnäll!

Det var två saker:

  • Ett det var en förklaring till att jag inte var på mitt galet goda och positiva humör hela tiden vilket vissa märkt av på t.ex. på jobbet.
  • Det andra det var en varning till andra som befinner sig i en situation där de kan identifiera med delar eller allt av det jag skrev, det kan vara daggs att om inte dra i nödbromsen så i alla fall hittat ett lämpligt ställe att landa på om det blir daggs att slänga sig av tåget.

Mitt liv just nu älskar jag, jag är lycklig som fan och jag ser fram i mot mitt framtida liv med stor lycka, glädje och tillförsikt. Vist sen råkar jag vara lite trött, men det har nog inte varit någon from av utbrändhet även om det kanske har börjat pyra lite i armar och ben. Sen vist det förra inlägget jag skrev kanske andas lite ”Noir” och kan gå i toner av moll. jag ska inte sopa under mattan att kanske mitt liva andas av någon liten light ”depression” på grund av att det varit lite stressigt och vist vissa av mina tvång kan ha tilltagit det är sant. Men sådant händer väll i mörka hösttider kombinerat med lite stress. Går det inte över till när det ljusnar ut vilket jag tror så får man väll ta och ta någon tablett och köra lite KBT.

Men som sagt det här en liten tillfällig dipp, jag är trotts allt inte mer en människa, toppar och dalar det är vad livet består av! Det här lär man sig redan som liten av Astrid Lindgren i och med att Emil sjunger: Ner, upp, upp och ner and so on!

Men för att familj, vänner och annat löst folk inte ska oroa sig för mig så säger jag som Mowgli: Jag mår fint, jag mår bra, jag är nog tuffare än somliga tror!

Mowgli: Jag mår fint, jag mår bra, jag är nog tuffare än somliga tror!

Mowgli

Jag ballanserar på gränsen eller har jag redan fallit?

december 27, 2011

Jag drog i nödbromsen först lite tveksamt sen hårdare och sen rejält nästan i panik.

Men det hjälpte kanske inte att jag drog i nödbromsen, det kan nämligen ha varit för sent. Kanske tvekade jag allt för länge. Det är inte säkert men så som jag känner mig just nu så vacklar och stapplar jag i alla fall rejält på gränsen till en farlig brant!

Det sjuka är ju att jag borde ryckt för kung och fosterland när jag kände igen omgivningen utanför. Det är ju inte obekant terräng precis, jag har ju varit här förr. Det är ju för fan nästa lika bekant som trädgården i familjehemmet.  Men ändå tvekar man rycka i den där handbromsen, varför?

Men det är inte säkert att det blev försent ändå, för kanske sitter jag i en av de bakre vagnarna medan loket hänger ut över stupet. Så kanske klara jag mig. Eller så barkade jag i full fart ner med lok, gods- passagerar- & restaurang -vagn över stup kanten.

Men då kommer jag komma upp även om det tar sin tid. För den här gången är jag åtminstone utrustad med en mental klätterutrustning att kämpa mig upp till kanten igen.

För att fortsätta med tågsymboliseringen eller det kanske mer är en liknelse. Så känner jag mig som SJ eller Banverket tåglinjenät under höst eller vintersäsongen där löv, regn eller snö ställer till förseningar och omstruktureringar i förbindelserna. Det har så saktliga börjat ta i mot, för att spara energi så kopplas ”onödvändiga” funktioner ut. Det är lite som att bara låta X2000 köra alla de stora viktiga sträckorna och strunta i att trafikera de små lokala tåg förbindelserna. Stäng av alla stick spår vi trafikerar bara trafikera i mellan Malmö, Göteborg & Stockholm. Vist det funkar väll ett tag men vad händer om man växlar ur alla små spåren? Hur ska folk ta sig till de stora knytpunkterna?

Det är i just det här fallet inte SJ jag syftar på utan min egen kropp och själ, det har nämligen börjat ta i mot nu. För jag har lyckats ännu en gång med konststycket att pressa mig mer än en person i min situation bör! För det är ju lite som musikpoeten, samhällsdebattören samt rapparen Jason alias Timbuktu utrycker det:

men jag lär ju mig aldrig av mina misstag

vilket ämne det jag har en brist av

varför går jag alltid över gränsen

min hjärna den står där brevid när det händer

Timbuktu  – The Botten Is Nådd (2003)

Fast det är inte riktigt sant! Någonstans har jag lärt och framför allt så lär jag mig av mina misstag, även om jag ibland råkar upprepa dem på lite olika sett. Exempelvis så torsdagen innan julafton så flexade jag två timmar på morgonen, fantastiskt gött det var inte kolsvart när jag tog mig till jobbet utan jag fick spankulera i dagsljus. Jo det var dagsljus även om det var minst sagt lite disigt. Vilket ju borde ha resulterat i någon form av microladdning av D-vitamin, eller vilka vitainer det nu är som laddas up av lite solljus, eller ja i det här fallet lite härligt grått Göteborgsdis. Utöver det var det gött med lite ”statist” byte på sin resväg. Nya tider innebär nya medresenärer och det kändes lite som en befrielse att få glo, stirra och smygtitta på lite nya personligheter.

För någon vecka sen så fick jag en mentalbild, eller mer rättare sagt en metal videosnutt som spelades upp för mig. Då kände jag på mig att det verkligen var på väg åt fel håll. Snutten jag såg var hur jag såg mig själv speglas i ett par solglasögon pilotmoddelen med spegelglas. Som av någon anledning som jag inte kommer ihåg i dagsläget antingen splittrades, spräcktes krackelerade eller något annat dylikt. Jag vet bara att bilden av mig själv försvann eller om den bara deformerades så kraftigt att den var oigenkännlig. Eller enklare att säga tänk er en stor spegel ala Snövit stilé som har haft en intensiv dejt med ett brännbollsträ, det blir inte så mycket kvar av någon spegelbild då.

Jag kände att det inombord som rämnade var den kontrollen som håller min värsta impulsivitet i schack och lyckas bemästra mitt temperament. Precis innan jul så hade mitt röda vikingaskägg (läs mitt temperament) växt så mycket att kändes som om jag var Gene Kelly i den här scenen (http://www.youtube.com/watch?v=rmCpOKtN8ME) fast istället för regn och vattenpölar så skuttade jag om kring i lätt antändligt flygbränsle.

Med andra ord var jag inte så jag djävla kul och definitivt ingen person som man just då borde retas med. De andra känslorna gick också upp och ner som en sabla bergochdalbana, vist för att jag är en känslig fan. Men jag brukar inte lipa vid tillfällen som när de bortappade pojkarna får en ny familj i slutet på Peter Pan i vanliga fall, så det betyder ju bara att jag är en ”Big pile of mess” just nu.

Just nu så önskade jag bara att jag var någon form av fluffigt husdjur som kan skita i alla sociala regler, spel och måsten. Istället bara få krypa ihop i soffan och bara ligga där och vara när man inte måste äta, pissa, skita jaga sin egna svanns eller möjligtvis vissa tillfällen försöka föra sin fluffiga husdjursras vidare. För jag är helt dränerad på kraft och ork både fysiskt och psykiskt har ont i leder och huvud och känner mig som en djävla gnällkäring. Ursäkta mig alla genusfigthers det kanske inte var PK, jag omformulerar mig vi kan säga gnällkuk i stället om det till talar någon bättre

Det är konstigt med motsatser eller om motstridiga känslor är en bättre benämningen. Jag är just nu väldigt lycklig med mitt liv och mår fantastiskt och hade det bara varit så hade det ju varit soft. Men samtidigt så är jag total nedbruten och mår för djävligt och är olycklig. Hur går det till? Rent teoretiskt borde jag ju inte kunna vara både och samtidigt. Men Praktiken bryr sig vist inte om Teroin lagar, FAN!

Men lyckligt nog är jag mest lycklig och mår mest fantastiskt.

(Allt det här babblet är tankar och funderingar nerskrivna i flera olika omgångar under en jobbig december 2011)

— Om inlägget här under, yttrat av ingen mindre än mig själv, det ni!

december 15, 2011

“Tankar om Musikhjälpen2011, har ni inte gjort det önska en låt och skänk åtminstone en lite femtiolapp!
(ni behöver inte gå dit personligen ni kan skicka den digitalt, så det finns inget att skylla på)”

Ska man glädjas i stunden eller sörja i frånvaron?

december 15, 2011

Stunden som jag syftar på är så klart http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?ProgramId=3946, #mh11 ja kärt barn har många namn, men menar så klart Musikhjälpen2011. Hela projektet eller vad man vill kalla det för är ju ett helt fantastiskt initiativ på så många, många olika sett. Först och främst är det så berömmelsevärt vad insamlingen ska gå till! Sen att se den kämpar glöd som man kan skönja hos svenska folket samt men medföljande generositeten. Det är ju ett mycket smart drag att lägga Musikhjälpen i samband med jul och julhandel, nä smart är att undervärdera, för det är ett jäkla genidrag.

Sen vilken njutning det här eventet är när det kommer till själva programet musikhjälpen med Jason, Gina och Kodjo. För det är som en liten befrielse att få ett uppehåll från allt vad Energi, Voice, mix och vad allt annat det är som säger att de är först, störst, spelar mest, bara nya låter eller vad för annan löngn till reklam de drar. det är samma djävla musik och det känns som ett försökt till att lobotomera mig med upprepade ljudvågs attacker. Varför finns det inte någon radio kanal som bara spelar önskemusik hela tiden på det fantastiska sett som har gjorts de här dagarna. Fast sen är det väll just att det är ett avbrott mot det vanliga skvalet som gör att det är extra bra, just nu spelar de Killing in the name, Ljuvligt är ett ord som kommer till mig!

Men vad är det då som ska sörjas i frånvaron? Jo det är just frånvaron! För snart är den här happeningen, om man nu får kalla den det vara över för att vi sen ska gå tillbaka till vardagen för att vi sen om ett tag kommer ta på oss något som visar vad stödjer eller redigera våra profilbilder på twitter, facebook eller något annat socialtmedie för att visa vår ståndpunkt!

Jag vill inte på något sett dissa allt bra som görs i stundens hetta nu under musikhjälpen2011, tvärtom det är ju fantastisk och jag hoppas och tror verkligen att det gör skillnad för många kvinnor, tjejer och flikor världen runt (har jag förstått det rätt då?). Nej det jag dissar eller sörjer är det att i vår mediehätska värld så finns det inte tid för något som inte dagsfärskt eller åtminstone aktuellt. vilket gör att allt det här fantastiska som har gjorts på något sett kommer att glömas bort! Nej glömas bort, det är mer som möblerna i ett fint hus på landet som man lägger lakan över när man är borta för det inte ska samlas damm på dem. Det i sig är ju fint för när man tar bort lakanen när man är tillbaka med musikhjälpen2012!

Men ändå så hoppas jag att ni gör det ni kan sprider ordet och önskar skön musik för att glädja våra sinnen och främja våra öron från det vanliga radio skvalet som nog kommer tillbaka på många arbetsplatser nästa vecka, tyvärr! Just nu är det ”Rock houer” och AC/DC lirar  T.N.T. Men gör det ni kan för att så många tjejer världen över ska ha någorlunda samma möjligheter till utbildning som kvinnorna i din omgivning som du gillar och älskar !

I’ll catch you on the flip side