Archive for februari, 2012

Jag är dyslexier så därför borde jag inte kommunicera med text eller är det just därför jag borde göra det? (del 1 av vem vet?)

februari 28, 2012

En personlig monolog, en diskussion på endast en person om dyselexi. Om att likt humlan som inte kan flyga skriva fast man inte kan stava. Om mobbning och utfrysning på nätet av oss som tycker till men som ingen lyssnar på efter som när någon läst två meningar tar oss för inbisiller, idioter och eller latadjävlar.

Du är dyslektiker, du har dyslexi!

Vet inte om jag ens behöver ta upp det, men jag gör det gör det ändå.
Jag misstänker att det i likhet med en person som stammar och inte kan uttala sitt ”handikapp” på grund av hur det uttalas. Eller om personen i fråga faktiskt lyckas, att det kräver en enorm viljeansträngning och koncentration. Att inte kunna stava till sitt handikapp är lika förnedrande,  är det inte så då är det åtminstone inte många trappsteg under på förnedrings skalan. dyslexi ett kort litet ord som jag inte är hundraprocent säker på att jag stavat rätt.

Jag vet inte om jag är någon bra talesman för dyslektiker, eller om jag har en typisk personlighet för någon med dyselexi? Tillhör jag normen av folk med läs- och skrivsvårigheter? Normen? finns det något som kallas för normen bland dyslektiker? Vad är en ett normalt för en person med dyselexi? Nu behöver vi inte gå in på diskutionen vad är normatlt egentligen, utan frågan är mer åt hållet är jag en typisk dyslektier, så som media framhåller att det ”är”!

Jag skulle nog svar nej på ovanstående fråga. Nu ska jag göra ett inlägg här innan jag fortsätter. Jag är dyslektiker, det är inte bara något som jag säger utan jag har det på papper. Nu for jag med osasning, jag har inget sådant papper men det finns hos skolväsendet. Det finns olika kategorier som stämmer av. Så som bland annat stavning och läsförståelse. I mitt fall så blev jag graderad på en skala mellan ett till nio. Där ett är sämst och nio bäst. Nivån är första året på gymnasiet i svårighet, det är det man rellaterar till.

Min stavning på ett sådant här test som sker på tid blev graderat med resultatet ett. min läsförståelse var nio, egentligen mer, då jag var klar med allt men det fortfarande var tid kvar. När jag började skolan så tyckte jag läsa var ett smärre helvete, då är jag ändå överdrivet positiv om jag ska vara ärlig. Under sommarlovet mellan fyran och femman så lossade ändå lite för mig, jämfört med hur det var när jag började skolan som sjuåring. vi hade tre läseböcker (småhäften är nog mer en korrekt beskrivning) röd, gul och blå. Eller om det var röd, blå och gul. Spelar ingen roll jag tog mig aldrig igenom den röda på hela första terminen så om blått- eller gulthäfte var det svåraste minns jag inte. Men det de jag läste, det röda handla om någgra små troll som skulle äta kakor ur en kakburk. Det var i svårighetsgrad som en Maxbok, om än några lite längre handling. så när alla utom jag och två till på några veckor är på nästa svårighetsgrad, det vill säga antingen blått- eller gulthäfte. Så var det inte bara irriterande och frustrerande. Det var förbaskat förnedrande, och från den stund dalade mitt självförtoände. Min självkänsla, även fast det inte var ett ord som man använde då, sköts i sank likt en liten pappersbåt i bäck som beskjuts med parrabellumpatroner. Jag var ett dumt, korkat, idotiskt förbbanat klantarsel till dumskalle, som tog en hel djävla termin på mig att läsa ut det hemska rödahäftet som jag aldrig kommer att glöma, även om jag mången gång försökt förtränga det.

Mot den bakrunden är det svårt att tro att något av det bästa jag vet är att läsa böcker, de senaste tolv månaderna har det dock varit lyssna på böcker. Är mycket frälst i #Storytel, och jag på den här tiden av tolv månader lyssnat på över hundra olika böcker. Vilket är en aningen fler än vad jag brukade läsa på ett år, vilket brukade strecka sig till ett snitt på tre till fem böcker i månaden. Men nu gick jag händelserna i förväg, men då klockan är sent för mig då jag nu mera är en sådan dagarbetare, så fortsätter jag en annan dag/gång. Hoppas jag i alla fall!

Tvång ett förebyggande syfte eller ett förfall?

februari 28, 2012

Diskutera synnerligen kort om tvång!
Tvång som i daggsläget skälper min vardag på ända, tvång som jag ännu inte dragit på mig. Att jag är en människa som följer oregelbundna cykler.

Att leva med tvång!
Eller om ni så vill fixaidéer, det är inte så lätt. Men det behöver inte vara något som syns utåt.

Jag har några olika, egenheter för mig, jag tänker dock inte gå in på djupet i vad de består av. Men det är olika rutiner som har transformerat sig med tiden till ”livsnödvändiga” ritualer. För enkelhetens skull så kommer jag låta kalla alla mina olika fixaideér, ritualer, rutiner, tvång och vanlig skrock under samlingsnamnet tvång. Det är säkert inte helt politiskt korrekt att använda ett så starkt namn som tvång, men jag hoppas att inte någon tar illa upp över att det nu får bli så.

Mina tvång ställer till smärre besvär för mig efter som det är något som jag oftast utför i ett förebyggande syfte. När det bara är en eller två små tvång så är det så klart ingen fara. Inte konstigare än att man använder cykelhjälm när man tar en tur med cykeln. En liknelse för att ni bättre ska förstå tvånget, är en överbeskyddande modersgestalt, som tar sitt ansvar på lite för stort allvar. Förutom att pracka på dig mössa, vantar och halsduk. så är det ju för säkerhets skull väldigt bra att se till att du även har en cykelhjälm, flytväst, fallskärm och en sovsäck som klar temperatur ner till minus 35, just in case!

När man ser på det i det perspektivet så förstår man att det snabbt blir krångligt, tungt och nästintill onödigt att släpa runt på alla de attiraljerna. Likadant är det med den mentala bördan som tvången ger än. För även om utförandet av tvånget ibland skänker lättnad på kortsikt, så resulterar det nästan alltid i ångest, förbittring och irritation i det långa loppet.

Jag mår bra av att filosofera här, för det göra att jag kan släppa vissa saker mentalt när jag srivit av mig dem . Jag skulle definitivt må bra av att försöka skriva skriva av mig mer, helst lite varje dag. Så Mr Fredrik ”Bisonblog” Wass uppmaning att blogga varje dag i hundra dagar Läs här  hade varit optimal för mig, förutom risken för att utveckla till ett nytt tvång. För att förklara hur det skulle kunna vara något negativt med ett sådant tvång, kan jag ge er ett bra exempel. Det är inte nog med att jag skulle få lite svårare att koppla av och somna på kvällen, vilket redan är ett problem. Jag skulle inte kunna gå och lägga mig alls. Det hade inte spelat någon roll hur sent eller i värsta fall tidigt som visarna på vägguret i köket hade visat. Jag hade varit tvungen och skriva. Inte bara skriva utan skriva klart och publicera det jag hade skrivit. Nu uppmanar jag dock alla andra som inte känner någon rädsla för att skapa egna små celler av tvång att stänga in sig i, att sälla sig till projekt #blogg100. Själv ska jag försöka följa uppmaningen att skriva oftare och mer frekvent, dock på ett sätt som funkar för min personlighet.

Så även om tvång inte är någon materia i sig, mig veterligen. Så kan det ändå tynga ner än likt himlavalvets börda på Atlas axlar. Men som med det mesta i mitt liv går det mesta i cykler. Perioder är kanske ett bättre ord och beskrivning, då jag är periodare i nästan allt. Dock är periodare inget ord som associeras med något positivt. Tvärt om så tänker genast nästan alla på negativa saker som t.ex. missbruk av dess olika former.  Så därför skrev jag cykler först då det var ett mer neutralt ord. De här intensiva tidsperioder är av varierad längd och intensivvitet. Det som dock kan sägas när det gäller mina tvång är att ju sämre jag mår desto starkare känsla av att jag måst utföra mina tvång. Men för att jag ska börja kunna må bättre krävs oftast att jag även har viljan och kraften att lyckas upphöra med utförandet av mina tvång, åtminstone reducera min utförande frekvensen. Så här har vi ett nästan äkta moment-22.

Är passionen väck eller bara i dvala? (del 2 av vem vet?)

februari 27, 2012

Fortsätter på mitt epos om mig själv, se blogginlägget innan det här! (del 1)

Dock tog vi en snabb liten vända inne på #passionförmat, det var ju ändå en av anledningarna att jag var där. Bara en kvick rekognosering för att se hur landet låg, det kunde ju inte vara så farligt. Jag hann vara där inne i mindre än två minuter innan jag kände ordentlig olustighets känsla komma likt ett kallt dis över ryggraden, på grund av att det var mycket människor och trångt där inne.

Samtidigt så frontalkrockar två andra känslor mitt framför mig. Från ena sidan kommer i full fart likt en biltjuv insladdandes på två hjul i hollywoodstile, en stor glädje över att var tillbaka i mitt räta element igen. Restaurangaren innom mig bara njöt och kände, honny i´m home! Hade det bara varit så då hade ju livet varit som två barpojkar i min svär brukar säga 11miljoner spänn.

Men nej, för från andra sidan så kommer en annan känsla likt en sådan där idiot man ibland ser på ”kvalitets” tvprogram från USA när någon riktigt begåvad person från den briljanta idén jag kör i från polisen, vi får följa det som tv rösten brukare referera till som skräckfärden i den bakomliggande polisens synfält. Den känslan är av en mer svårbestämd art då den är en aningen difus. Men jag kan säga så mycket som så den är kraftigt negativt laddad. Så vi tar en positiv känsla och adrear en negativ. För alla er som slumrade eller bara inte brydde er om vad läraren sa på matte lektionen i er ungdom. Så kan jag säga att positivt plus negativt är lika med negativt.

Så när de här två känslorna i hög fart smällde framför mig, tog all min energi bara slut. jag blev matt och ville bara därifrån fast vi knappt sett 1/7 av mässan. Jag bet ihop och vi gick runt lite till. Min vän var inte så intresserad heller utan kände för och gå han med. Men jag bet ihop och såg till så vi åtminstone nästan såg allt innan. vi gick tillbaka till Kokaihops Loungemonter.  Åt lite mer av det kallskurna, ostarna och de goda oliverna som jag hade inte hade plockat av ännu. Satte mig ner kollade igenom twitterflödet andades ut, började sortera i mina olika känslor som jag hade inom mig.

Bara en liten stund senare var mina vänner upptagna, en av dem höll i en ost och vin avsmakning, den andra tog hand om gästerna.

så då passade jag på att avlägsna mig. Trotts att det tog energi så gav det väldigt mycket energi att jag gick dit.

Är passionen väck eller bara i dvala? (del 1 av vem vet?)

februari 26, 2012

Idag slängde jag på mig kläderna efter att ha sovit alldeles för länge, eftersom jag var vaken på tok för sent i går natt. Apropå det, den som hade stängt in ”hen” den där J.Blund kan jag bara hälsa att vill du leva ditt liv utan större kroppsliga komplikationer i framtiden. Då så råder jag dig och de starkaste att släpa ut ”hen” bums. För om jag inte hittar ”hen” i afton så jag kan skalla ”hen” på smalbenet, så ”hen” sen sänker mig i djupdvala med brutal uppercut med sin stoftpåse i afton. Då svara inte jag för följderna som blir, men tänk något i stil med ”Naturle born killer” filmen och multiplicera med Pi.

Jag börjar om, idag så slängde jag på mig kläderna. Jag Skulle bara innan jag gick ut, uppdatera min spotify offline lista. Då så tog allt utrymme i mobilen slut, så jag fick radera. Så idag så vaknade jag, tog på mig kläderna, sen 1,5 timma senare gick jag utanför dörren. Sen gick jag in igen på en gång och la ytterligare ca 15 minuter på att hitta mina ”glajor”, efter som vårsolen hade hittat ut till Alcatraz.

Till slut var jag i alla fall på väg ner till #passionförmat mässan nere på Eriksberg, ca två timmar efter min tilltänkta avfärd. Så med andra ord ca en timma tidigare än vad andra runt om kring mig i min omgivning skulle ha trott. Märk väll att det nu inte var så att jag hade lovat någon att jag skulle varit där en specifik tid, utan det vara bara vad jag själv hade planerat dagen innan. Det kan inte nog poängteras!

Men livet var behagligt även om jag på min färd till mässan flera gånger nästan gäspade käkarna ur led, eftersom solen sken, fåglarna kvittrade och i lurarna förgylldes min tillvaro av klassikern ”tre män i en båt” av Jerome K, Jerome. Det som jag reflekterar över när det kommer till den här boken är att jag får en känsla över att Douglas Adams har sneglat på ovannämnda författare när han skrev sitt mästerverk där man får lära sig att man alltid ska ha en handduk i sin närhet, efter som ens existens kan vara beroende av det. Men trotts att livet sken mot mig, ja i alla fall solen fanns det en klump av olust som dallrade runt inombords likt en jello som har placerats ovan på en ”subb”. Hur skulle jag eller mera korrekt min kropp och dess inomboende sinnena reagera på att jag nu stack inte bara huvudet utan placerade hela min lekamen i ett surrande getingbo. Som tur var så var inte Kokaihops Lounge inne på själva mässan. Vilket var skönt och det befriade mig i sin tur av några skedar av olust jellon. Utöver min vän som jag var där för att besöka, så fanns där även en till oss gemensam gammal arbetskollega till oss båda där. Så det var riktigt soft, snackade lite allmänt om hur är det nu och så vidare, fick ett glas trevlig Risling och käkade lite kallskuret och ostar. Så det var ju än så länge på det hela inte så utmanande och hemskt!

Fortsätter nog i morgon, en annan dag, eller inte alls!

En normal musikintresserad människa eller en medkännade medborgare?

februari 16, 2012

Hatkampanjer är något jag har svårt för, det kanske inte är det bästa ordet för det som jag tänker på men det är det som dyker upp hos mig. Med hatkampanjer mera jag när man kommenterar, mailar eller på annat sätt kommunicerar med någon i syfte att försöka såra, trycka ner, förlöjliga eller rent ut sagt hota.

Det finns flera olika kategorier av det där, en som är otrevlig men som jag inte tror att jag som person skulle lägga så mycket tid på att grunna så mycket över är den som jag har döpt till ”fjortisen”. För det är fjortis påhopp. det är drama ala fjortis med massa versaler, könsord och drama. När jag ser sådan så känner jag oftast bara jaha ännu ett tonårsutspel. vist det är så klart inte kul att bli kallad för skällsord eller dylikt. Men jag hoppas ni håller med om att det är svårt att ta något på allvar som skriver något som innehåller ord skrivna i versaler så som: HORA, KUK, FITTA, BÖG, BLATTE, KNULLA osv.

Sen har man de ständiga bloggkrigen, där man skriver skit om varandra, antagligen för att få lite PR för att man håller på och tappa sin stjärnglans, eller i förebyggande syfte för inte tappa. Sist är det ju bara en anledningen kvar, nämligen för att klättra några pinnar på berömmelsens stege. Sen finns det ju de som sprider hat på grund av ideologiska eller regions skäll.

Men härom kvällen så fick en tjej i mitt flöde ett mail som fick mig att se rött, just på grund av att det är så kallt. vad jag menar är att om du jämför vad du tycker verkar mest skräckinjagande. en person som skriker, svär, spottar och frustar och skriker ”jag ska död dig din djävul!” Eller en person som i lugnt tonfall och med iskalla ögon säger till dig,  ”jag ska döda dig din djävul!” Jag finner ju alternativ nummer två mycket värre. Tror hon som råkade ut för ”hatkampanjen” hade känt samma sak om det i mailet hade stått massa otrevliga könsord i stora versaler än det som stod.

Det andra som stör mig nästan mer än det första i brevet. Är att jag är oförstående till kritiken, eller kanske inte oförstående. Men jag finner att kritiken motsäger sig själv.

från mailet, jag har lagt in några * där jag vill Censurera.

”Hej *********.

Du har tydligen inte någon självkritik angående ditt sk författarskap. Normala musikintiserade människor vill absolut ej höra

svordomar i sångtexter, fan, din röv, och nu i ************** där du skrier ut

”Lika djävligt”

Har du inga normala svenska ord i ditt språkbruk, sluta skriv texter

eller nöj dig med att sjunga otrevligheterna i badrummet.

det är minst sagt påtvingat och smaklöst att dagligen höra dina kompositioner

med fula och grova ord. Jag har också läst dina sk

inlägg och bloggtexter. Du är vad jag förstår en person med mycket låg

bildning. Det är man om språkvanor offentligt är som dina.

Att fula grova ord är stommen i det du

uttrycker. Ett råd tänk efter vad vi

normala musikintresserade människor vill

höra på då vi

sätter på radion. Din man bedömmer jag vara

lika lågt stående i sin bildning.”

När jag läser det här brevet så blir mina ögon mörka, åt det svarta hållet. Min puls ökar markant, käkarna biter ihop hårt och jag vill skada någon. Det är absolut inget jag är stolt över. Speciellt efter som jag verkligen tycker att man ska respektera andras åsikter, inte hålla med, men respektera att man har dem.

Men vi får dissekera det här mailet och kolla innebörden av det! Det första jag reagerar på är, att de inte vill höra sådan ord på radion. Om den personen som som skriver det här, så känner jag någonstans att

A. Så borde personen som lyssnar på radio höra värre groteskheter än ord som, fan, röv och djävligt på radio. Om inte undrar jag vad för radio kanal som personen i fråga lyssnar på. För om den är så censurerad av den typ av musik som har sådan ord i sig så borde väll inte radiokanal spela låtarna som personen stör sig på.

B. Om nu radion spelar sådan djävulsmusik med svordomar i så borde inte personen skicka ett mail till radiostationerna som plågar den här stackars personen med så ”smaklös” musik.

C. Om personen lyssnar på de vanligare radiokanalerna, med det menar jag de vanligaste på FM bandet så vet jag att den här personen måste ha hört värre ord från den så kalla de populärmusiken än ord som fan, röv och djävligt. Så personen i fråga man ju upp ta den mesta av sin lediga tid man att skicka mail med person påhopp för att knäcka slöddret som plågar radiolyssnarna med omoralisk musik

D. ”Ett råd tänk efter vad vi normala musikintresserade människor vill höra på då vi sätter på radion.” Jag skulle vilja säga. Det verkar ju hon gjort efter som radion spelar hennes låtar. Hon verkar ha tänkt efter riktigt ordentligt och väldigt noga efter som vad man kan uttyda i brevet eftersom. Jag citerar ”det är minst sagt påtvingat och smaklöst att dagligen höra dina kompositioner” det innebär ju att låtarna spelas minst en gång per dag. Om inte ”normala musikintresserade människor” hade velat höra hennes alster så hade inte radio spelat dem.

E. Jag vet väldigt många som inte bara är musikintresserade utan även människor som älskar höra obsceniteter i musik, i så väll Hipphopp som hård rock. för om Björn Rosenströms debutskiva ”Låtar som är så där” sålde 110 000 exemplar och den låg som bäst 6:a på den svenska försäljningslistan. Då är det ändå ganska Svensson med en svordom eller två i låten. det är ja faktiskt så att i mycket av den musik som spelas så finns det anspelningar till sex, droger och våld. Men det kanske inte insändaren har inte reflekterat över, eller så gick det kanske över huvudet på henne?

F. Vad fan är NORMALT?

Ja som ni ser så triggade det där brevet i gång mig. Kanske inte så konstigt efter som att när jag läste det, så kunde det lika väll vara skrivet till mig. Eller inte precis, jag har inte skrivit texter till fantastiska låtar som spelas på radio. Men jag är en dyslexier som tydligen inte har så hög bildning efter som jag använder fula ord. både i vardags tal och när jag skriver på nätet. Jag har heller aldrig passat in i den där mallen för det normala.

februari 14, 2012

Älsklingen jag måste lyssna lite på Adel så jag får min Adeldos,  jag har inte kunnat lyssnat på kontoret idag.

Översättning: lyft på din lata röv och gå och ta disken som du sagt att du ska göra nu i en timme!

Hon är kärleksfull idag, kan det bero på att det är allahjärtansdag. Eller för att hon vet att jag är hopplös;)

Puss puss älskling nu har jag diskat!

Händer det för mycket runt om kring eller är jag slö?

februari 13, 2012

Jag har nu på börjat ett eller två blogginlägg per dag de senaste dagarna. Fast dem har ni inte sett, för det händer nya saker hela tiden som tar intryck på mig som jag känner att jag behöver skriva på. Det kunde man inte tro, att jag skulle påbörja något nytt, mer aktuellt och intressantare, där med inte skriva klart det jag har på börjat. Det låter väll inte likt mig? Retorisk fråga!

Så nu är det de socialamediernas ramaskri i form av beundran och fördömande om Whitny Huston som sent i går bestämde sig för att det var dags att förena sig med andra legender. När jag vaknade i dag, sent som vanligt. Så var flödena fulla med mest sorg. Men några visade även på irritation över den uppmärksamhet det här väckte och en del störde sig på svenskmedia som verkade ha missa bortgången med ganska många timmar om jag tolkade flödet rätt.

Många gjorde även gemensam sak av att fördöma inte bara knark utan även hustrumisshandel. Hustrumisshandeln var ju redan på tal igår, eftersom Di Leva var ganska så omskriven igår på bland annat Twitter . Men det jag känner att jag behövde skriva om är drogerna!

Om ni läser Rickard Söderber´s tweet, så ser ni att den tar upp drogliberalism.

Där började jag fundera. För trotts att jag vet att ”knark är bajs”, det förstör liv på så många olika sett. Det förstör liv för att det får folk att göra näst intill vad som helst för att komma över droggen. Det förstör liv genom att trasa sönder både kropp och själ. Samt att det är en del i organiserad kriminalitet. Så hur fan kommer det sig då att trotts jag vet allt det här på något sett tycker att det är upp till var och än? Hur tappad är inte jag, vad här det för fel med mina synapser?

Vet inte om det beror på mitt drickande? Eftersom att jag alltid har tyckt att det är upp till mig om jag vill dricka eller inte. När jag skriver dricka, kan ni i det här fallet nog läsa kröka, kröka hårt. För jag har alltid tyckt att det bara finns en person som kan få mig att sluta. Eller rättare sagt reducera alkoholintaget kraftigt, nämligen jag själv.

Sen att det jag behövde passera trettiostrecket för att jag skulle förstå att den alkoholkonsumtion för att inte tala om den relationen som jag hade till alkohol. Inte bara var väldigt osund utan att den på ett eller annat sätt om den fortsatt och eskalera hade fått mig ”GAME OVER”.

Samtidigt har jag ju sett mången av liv som framför mina ögon har förtvinat som plantorna i en ungkarlslya, när jag stått på än den ena än den andra sidan av bardisken. Ändå jag älskar alkohol, nu menar jag inte bara att dricka den. Utan jag älskar det mesta med alkoholen. Dess historia även om den på sina ställen är minst sagt makaber. Att dofta, smaka, testa, prova, njuta och hänföras av den. Den var ändå mitt liv, både det privata och det professionella i så många år. Den var en ständig vapendragare, biktfader, kompanjon, guru och broder. Det var inte för inte som ett järn Jack gick under smeknamnet ”Bror” bland oss som säsongade uppe bland Sälenskullar.

Ja ha var är min korg med garnnystan nu då, ingen som sett en röd tråd jag hade den här för en stund sedan. Jo drogerna var det! Jo jag är som sagt ändå rätt drogliberal i mitt tänk. Nu ska ni inte få för er med det att jag menar att jag vill sälppa allt vad drogpolitik heter lös. För att låta varaje kioskägare kränga Afghan, LSD & E som kompliment till lördagsgodis, porrblaskor och snus. För det är inte så jag menar. Men inte heller vill jag ha dödsstraf på att någon sitter och blossar på en hövding i bältesspännarparken. Jag är helt enkelt djävligt ambivalent hur jag ska förhålla mig till svensk drogpolitik.

En del av mig vill bara var den galna och partyglada bartendern så som en del folk alltid har sätt mig. En annan del av mig känner skit i vilket upp till var och än att bestämma över sitt levnadsöde. En del av mig tycker förbjud hela skiten och skjut av alla involverade. Samt den del av mig som vet hur lätt det är att fastna i mönster, tvång och beroenden som på något sett vill komma till rätta med problematiken.

Slutsatts kan man säga det är inget enkelt fall att lösa inte ens om man vore Ture Sventon, Tintin eller Sherlock Holmes!

Att förstå sexism eller inte?

februari 7, 2012

Vad är sexism?

Det här är ett första strävande, ja vad är det egentligen? En fråga? Det kommer mer, mycket mer, fråga är om det når hit dock.

Innan det blir totalt ramaskri och jag blir bespottad vill jag hävda att det  beror inte på illvilja utan missad kunskap. Det är i alla falla vad jag skulle vilja tro. Men det har varit så mycket runt om kring mig den senaste tiden som handlar om det som är sexism. Att jag måste kolla med er

Vad är sexism?

Jag måste säga att jag har svårt både att förstå debatten, men även att förstå mig på begreppet sexism. Kanske beror det på att jag är man och är kanske är jag sexistisk av mig. Det är säkert en anledning, lika troligt kommer inte heller det här inlägget ses som PK.
Men jag har väldigt svårt för det här talandet om sexism, speciellt efter som det inte är konsekvent. Hela begreppet sexism har vad jag skulle beskriva som en dubbelmoral. Sen är det faktiskt en jämställdhetsfråga. För det som en tjej skulle komma undan med utan att det blev mediahysteri, det kommer inte en man undan med.

Vist buhu här kommer en man/pojke och beklagar sig. Tänk på hur kvinnor har haft det i årtionden för att inte säga århundraden! Men det är väll lite det också som jag då som en sexistisktsvin till man ser det. Att det ska överkompenseras för gamla synders skull.

Nu vill jag verkligen inte hänga ut någon person, grupp, könstillhörighet, sexuelläggning gammal eller ung. Jag vill bara få hjälp att förstå en debatt, mediacircus som jag inte har klarat att greppa. Vet inte om det är så att den är för stor för mig eller om jag bara inte har kommit lika långt som de andra civiliserade människorna i vårt utvecklade samhälle. Kanske är jag kvar på grottmänniskonivå eller i alla fall det årtionde som är när tv serien Mad Men börjar utspela sig. För jag tycker faktiskt att det är skillnad på kvinnor och män, troligtvis vad värre är att jag tycker det är bra.

Sen vet jag även att vi alla skiljer från person till person också. Men jag som man som vill leva med en kvinna. Gillar att det finns skillnad på män och kvinnor, då inte bara den kroppsliga biten. Den skillnaden ska jag återkomma till sen för nu tappar jag tråden från det jag började skriva om först.

Begreppet sexism? jag tror jag förstår någon grovtskissad grundtanke i ordets mening men jag kan inte greppa det helt och fullt ut. Inte så som en nutida-metropolitisk-samtida-man borde kunna enligt media.

Jag är inte ens feminist! Eftersom ordet feminism för mig inte betyder vad t.ex. Wikidpedia säger att det betyder. För mig har ordet feminism genomgått en otrevlig behandling av bland annat pressen. En metal bild som kommer för mig eller en liknelse om ni hellre vill det. Är att jag liknar ordet feminism med en fin och skön stickadulltröja som var härlig, fluffig och mjuk i början. Men efter att ha genomgått ett antal upprepningar av att bli tvättade på hög temperatur och sen torktumlade. Så är form, utseendet inte den samma som innan den åkte in i tvättstugan för att blötas, centrifugeras och bli allmänt mörbultad.

Samma är det för mig med ordet feminism, plagget eller i det här fallet ordet som åkt igenom pressens vallsar har tappat sin lyster, passform och framför allt sin utstrålning.

Men bara för jag säger att jag inte är feminist, betyder det inte att jag tycker att kvinnan ska vara kedjad vid vitvarorna i köket, inte alls. Jag förstår inte varför man gör skillnad på männen eller kvinnor så länge personen är psykiskt och fysiskt lämpad för jobbet. Men att kvotera in kvinnor eller män som är mindre lämpade för uppgiften än någon annan. Det tycker jag inte är bra!

Som en parantes här kan sägas att det handlar om att veta om vad uppgiften är, inte bara ta förgivet vad den är. För det kan ju vara så att en uppgift består av flera olika uppgifter. En av delupggifterna i huvuduppgiften kan t.ex. vara att öka mångfalden. För att på så sätt få en bättre möjlighet att se och tolka omvärlden. Det här är bara ett exempel av många. Men då ser inte jag det som kvotering, utan det handlar helt enkelt om att man inte har gjort en tydlig specifikation på vad man söker, med andra ord vad går uppgiften ut på? Vad är behovet som ska mötas?

Själv kommer troligtvis jag vara hemma pappan om/när det blir aktuellt efter som min fantastiska blivande fru tjänar mer än mig och vår ekonomi är beroende av hennes inkomst. Något som en neandertalare som jag kan ha svårt att acceptera ibland. Efter som att media och samhället länge har målat upp en bild av att jag mannen ska vara familjeförsörjaren. Är det sexistisk tänk?

Åter till sexism, jag hävdar att det ordet eller begreppet är relativt! Jag kommer nu röra vissa olika små händelser som fick mig att skriva det här inlägget. Händelser som får mig att känna att antingen har jag fattat sexism och har förstått att det är som med resten av världen, orättvis! Eller så har jag inte greppat det och då behöver jag nog att någon förklara det lite bättre för mig så jag kan anpassa mig till den utopin av en politisktkorektvärld som vi tror att vi lever i!

Vakande i lördags av att en för mig kändperson som jag inte har någon personligrelation till. Gör ett för mig väldigt oväntat, det blev nästan lite humoristisk uttalade på nyhetsmorgon. Jag tror jag det var nyhetsmorogn. Tvn var på i vardagsrummet och jag låg i sängen och kollade igenom twitterflödet som var från efter jag hade somnat. Den som uttalar sig är Cissi Wallin, en mycket skärpt tjej enligt mig med en passion för det som jag tror media skulle referera till feministiskafrågor. Hon säger nämligen till en kille på tv som går igenom vad han har på sig för att överleva den här vargavintern vi har fått. Att hon tycker om att se honom klä av sig, sen så utbrister hon själv att nej nu var jag sexistisk. Det här är inte ordagrant, jag var nyvaken så jag kan ha missat flera detaljer samt att jag bara hörde ordväxlingen jag såg inte personerna på tv.

Senare på kvällen så fördömer C. Wallin, mr Thorsten Flink efter ha nypt eller klämt en av programledarna för årets Mello på rumpan. Om det här nu inte var  uppgjort på förhand för att skapa så kallade chockrubriker. Så tycker jag det var helt rätt att fördöma det beteendet. Men var det sexism? Eller var det bara bristande i uppfostran och respekt? Det tänker jag inte spekulera i. Tanken jag vill ta upp är där i mot. Om det varit tvärtom? Om det var en man som sa att han gillade se en kvinna klä av sig i tv. Samt det varit en kvinna på Mello som nypt en ungkille i rumpan i direkt sändning. Vilket hade då diskuterats mest. Vilket hade då fått mest rubriker om sexism? Jag men det här är bara vad jag tror! Tror att mannen hade fått det hetare om öronen, än kvinnan. En del av mig tror till och med att någonstans hade kanske responsen blivit positiv till att en kvinna nypt en unggrabb i baken, lite ”revanch”! Men som sagt det är bara vad jag tror!

Det är en av de dubbelmoraler jag syftade på, den andra är att det beror på vem som gör vad. Gränsen mellan sexuellatrakasserier och flört är enligt mig. Det vill säga det jag har upplevt, sett och fått berättat för mig av vänner och kollegor väldigt hårfin.

Jag är den första att erkänna att jag har tafsat på fyllan! Aldrig vad jag kommer ihåg dock med mening för att förnedra någon. Det har varit uppdämd kåthet som pyser fram på grund av överförfriskning. Det har även blivit mottaget på olika sett, någon har blivit stött, andra intresserade. En förbannad vilket inte var så konstig efter som jag i fyllan och villan blandade ihop personen med en annan. Andra har bara flyttat på handen, någon gång har jag då varit så full att jag inte fattat piken. Andra gånger har det mötts med djuriskupphetsning. Alla gångerna har det varit mitt sett att närma mig. Nu beror det ju också så klart på vad man drar gränsen för att tafsa, vilket jag vill hävda är både personligt och variera från fall till fall. Men det är ju inte så att jag gjort som Just D beskriver så fint och ”rattat hyllan”.

Jag har även själv blivit tafsad på, både som privatperson och i min yrkesroll när jag jobbat på krogen, restauranger, konferenshotell och nattklubbar. De som har tafsat har tillhört alla kategorier. Gifta, singlar, gamla, unga, män och kvinnor. Och även om de alla kanske har gjort sig skyldiga till samma oskyldiga smekning/nyp i rumpan för att ta ett exempel. Så har jag, vilket enligt mig inte är något konstigt med det. Reagerat annorlunda beroende på vem som är förövaren. Ibland har det varit en bekräftelse som jag har uppskattat. Andra gånger har jag blivit irriterad och känt mig kränkt.

Det här är om jag får säga det själv inget speciellt för just mig jag har sett många gäster, vänner och bekanta reagera precis likadant. Allt beror på hur den som mottagare av närmandet (nu vill jag påpeka att jag nu bara syftar på de gånger när det är som en del i ett närmande av sexuellnyfikenhet med mera och inte som i de självklara fall då det handlat om förnedring och maktspel) upplever situationen. I fall det ska registreras som en kränkning eller om det ska registreras som en intressant invit.

Sen är inte jag mindre människa än att jag vet att livet inte är svart eller vitt eller allt är målat i en gråskala. Allting tolkas och med det här menar jag inte att det är rätt att tafsa. Utan jag försöker bara förstå en debatt som jag inte greppar på grund av att jag får olika intryck.

Nu kan man ju säga att jag är en sexistiskman. Som tack vare all porr jag sett har fått ett konstig syn sett på kvinnor och sexism. Så fall skulle jag nog hävda att det lika väll beror på samhällets och medias uppmålande av hur man och kvinna ska vara. Respektive inte ska vara. Samt den ständiga inkonsekvens som hela tiden upprepas och motsäger sig själv gång på gång!

Nästa inlägg tar upp det som jag kallar medveten sexism.