Är passionen väck eller bara i dvala? (del 1 av vem vet?)

Idag slängde jag på mig kläderna efter att ha sovit alldeles för länge, eftersom jag var vaken på tok för sent i går natt. Apropå det, den som hade stängt in ”hen” den där J.Blund kan jag bara hälsa att vill du leva ditt liv utan större kroppsliga komplikationer i framtiden. Då så råder jag dig och de starkaste att släpa ut ”hen” bums. För om jag inte hittar ”hen” i afton så jag kan skalla ”hen” på smalbenet, så ”hen” sen sänker mig i djupdvala med brutal uppercut med sin stoftpåse i afton. Då svara inte jag för följderna som blir, men tänk något i stil med ”Naturle born killer” filmen och multiplicera med Pi.

Jag börjar om, idag så slängde jag på mig kläderna. Jag Skulle bara innan jag gick ut, uppdatera min spotify offline lista. Då så tog allt utrymme i mobilen slut, så jag fick radera. Så idag så vaknade jag, tog på mig kläderna, sen 1,5 timma senare gick jag utanför dörren. Sen gick jag in igen på en gång och la ytterligare ca 15 minuter på att hitta mina ”glajor”, efter som vårsolen hade hittat ut till Alcatraz.

Till slut var jag i alla fall på väg ner till #passionförmat mässan nere på Eriksberg, ca två timmar efter min tilltänkta avfärd. Så med andra ord ca en timma tidigare än vad andra runt om kring mig i min omgivning skulle ha trott. Märk väll att det nu inte var så att jag hade lovat någon att jag skulle varit där en specifik tid, utan det vara bara vad jag själv hade planerat dagen innan. Det kan inte nog poängteras!

Men livet var behagligt även om jag på min färd till mässan flera gånger nästan gäspade käkarna ur led, eftersom solen sken, fåglarna kvittrade och i lurarna förgylldes min tillvaro av klassikern ”tre män i en båt” av Jerome K, Jerome. Det som jag reflekterar över när det kommer till den här boken är att jag får en känsla över att Douglas Adams har sneglat på ovannämnda författare när han skrev sitt mästerverk där man får lära sig att man alltid ska ha en handduk i sin närhet, efter som ens existens kan vara beroende av det. Men trotts att livet sken mot mig, ja i alla fall solen fanns det en klump av olust som dallrade runt inombords likt en jello som har placerats ovan på en ”subb”. Hur skulle jag eller mera korrekt min kropp och dess inomboende sinnena reagera på att jag nu stack inte bara huvudet utan placerade hela min lekamen i ett surrande getingbo. Som tur var så var inte Kokaihops Lounge inne på själva mässan. Vilket var skönt och det befriade mig i sin tur av några skedar av olust jellon. Utöver min vän som jag var där för att besöka, så fanns där även en till oss gemensam gammal arbetskollega till oss båda där. Så det var riktigt soft, snackade lite allmänt om hur är det nu och så vidare, fick ett glas trevlig Risling och käkade lite kallskuret och ostar. Så det var ju än så länge på det hela inte så utmanande och hemskt!

Fortsätter nog i morgon, en annan dag, eller inte alls!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: