#Blogg100 dag 22, Superhjälte Pappa?

Folk säger ju alltid massa saker och klyschor, speciellt inför förändringar. För att att poängtera att dem har rätt så får man alltid höra. Vänta bara tills du själv ……. Dåååååå kommer du att förstå.

Jag kan erkänna att jag var aningen trött och alla dessa fraser kändes ganska så blasé i mina öron. Jag intalade väll mig själv så som dem flesta gör, det gäller andra inte mig, jag vet om det, jag kommer inte att, osv, osv.

Idag har jag den stora äran att ha varit pappa till vår lilla grabb lite mindre än en vecka.

Så jag kan nu säga att det här med klyschorna är lögn, förbannad dikt och förtal.

För det är så mycket mer intensivt på alla sett och vis på alla plan att jag undrar vad som hände med mig, mitt liv och mina proteringar. För något drastiskt hände verkligen under den korta tid det tog från att skruttningen ploppade ut, tills det första underbar skriket, gråten som kändes som en fantasisk änglakör. Det var som om en kerub bara slängde sig ut och flög rakt in i mitt bröst och drog den största kärlekspilen ur sitt koger, med ett leende sätter den till sin båge. Flyger fram till hjärtat, spänner bågen med all kraft, samtidigt som pilspetsen nuddar hjärta.

Det uppstår ett torndön i luften och marken skakar när den lilla bevingade varelsen upphäver alla sina inomboende gudomliga krafter, skriker ut ett glädje skri, låter pilen löpa in genom hjärtat och in i mitt inersta.

Den sitter där rotad för alltid, inte ens kung Arthur skulle få loss pilen ur fundamentet den sitter i. Samtidgt som pilen ska sitta där för alltid, så måste den ju in i hjärtat, vilket resulterar i ett litet sår. Ett sår som det långsamt sipprar och rinner för. Det är oron och ångesten.

Min sons ankomst till vår familj har verkligen vänt upp och ner på tillvaron. Under förlossningen, så såg jag när min fru fick alla sina sprutor.

Jag svimmade inte!

Jag fotograferade moderkakan, från alla möjliga vinklar och med olika inställningar.

Jag svimmade inte!

Vilket för dem som känner mig är som att klara av två av Herkulles stordåd, minst. lägg där till att jag utan problem (tja förutom nära han snurrar runt som en tornado) byter blöjor, bajs som kiss. kan till och med om det krisar prata om sådan samtidigt som jag äter, även om jag helst slipper det.

Jag kräktes inte!

Så att bli pappa gör än till värsta superhjälten! Men alla superhjältar har ju sina svagheter. Om jag varit stålmanen så kan vi säga att jag satte kryptonit i hallsen i dag när jag gjorde något så banalt vardagligt som att tvätta.
För det är så här att i alla fall jag är lite i känslorna som vår prins yttrade ”all over the place” vilket i sig resulterar till att jag inte är 100% fokoserad.

Så när jag står där i tvättrummet och tvättar så är det som en Dementor hänger i lufften precis bakom mig, jag blir kall fryser och får panik.

För jag ser inne i tvättmaskintrumman ett lite, lite ansikte. Lika litet som ett barns, det guppar runt där inne bland babykläder, vatten och tvättmedelskum.

Dementor

 

Min puls var uppe i max innan jag har hunnit komma så långt i tankarna och utsorterandet av informationen, jag kollar alltid igenom all tvätt flera gånger innan den åker in i trumman. Den brukar ju även åka ut en gång till bar för säkerhetsskull. Sen så är jag i tvättstugan, fru och barn är ju uppe i lägenheten. Det finns inte på en chans att min fru skulle ha missat att jag råkat fått med mig min son ner till tvättstugan liggandes i en blå Ikeapåse. Jag hade heller inte missat den skillnaden i tyngd, jag hade heller inte missat skriken och protesterna min grabb hade fört.
Så det är alltså omöjligt att det är mitt barn som guppar runt där inne i trumman, så var det så klart. Det var en kupa på min frus hudfärgade bh som försökte mörda mig med andrenalin och stress.

Så jo ett barn skänker än så löjligt mycket kärlek, men även oro, ångest och som pappa en stor otillräcklighet.

Men det tar jag med glädje för den kärlekn är värd allt!

Annonser

Etiketter: , , , , , ,

13 svar to “#Blogg100 dag 22, Superhjälte Pappa?”

  1. Bitte Says:

    Underbart! Kände din panik där fast jag också var säker på att det inte var så 🙂

    • dyslektiskairrfarder Says:

      Nej hade det varit så så hade jag nog inte skrivit om det i min blogg på samma dag! Då hade jag med rätta suttit i förhör, jag hade varit alldelles för förkrossad och schockad för att bry mig om #Blogg100!

      Men tack för komplimangen om det var en sådan!

  2. etthondjursbekannelser Says:

    Haha.. Underbar läsning!

  3. Linda aka Javamorsan Says:

    Känner så väl igen detta. När stora tösen var liten såg jag saker för mitt inre som jag gav mig 100 % panik.
    Gör så än idag 10 år senare. För med kärleken för ens barn kommer oron som ett paket på posten. Det hänger ihop.

    Äventyret att bli förälder är fantastiskt. Min resa dom senaste 10 åren går inte jämföra med något annat. Någonsin.

  4. Laura Says:

    Jag såg framför mig stående där med paniken i halsen…. inte kul! Men rolig läsning för oss andra när vi vet att detta bara var dina spökerier 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: