Jag börjar nu känna av det där med att man känner sig helt hjälp och värde-lös som man, i alla fall till min egen son. För jag har inte ett mejeri på bröstet som är öppet 24/7. Egentligen så finns det ju ingenting som jag kan tillföra min lilla fighter, utan jag är mer en sorts form av markserivce till min fru.
Jag får väll helt enkelt bli pappa lite senare när det finns något som jag kan tillföra min son, förutom att aningen hämta mamma, eller än bättre transportera honom direkt till mammas tuttar!
Men man kan ju inte låta bli att trotts att man blir helt förkrossad av skriken att älska den lilla krabaten!
Dyslektiska irrfärder 
februari 23, 2013 kl. 11:25 e m |
Du .. bara för att man är kvinna så är det inte alltid att det där jäfla mejeriet funkar kan jag säga. Mitt var tydligen nerlagt. Allt det där braiga i mejeriet var slut. Så vi fick gå till affären. Köpa andra grejer. Vilket gjorde att ptja .. vem som helst kunde föda den lilla …
Sedan förstår jag om din fru -vill- endast helamma. Det är himla bra för små krabater..
Men – Det finns ju faktiskt möjligheter … och ja, jag vet att du vet.. jag var lixom änna bara tvungen att säga det! 🙂
Ha en fin lördagsnatt! 🙂