Archive for the ‘”existentiella frågor”’ Category

Ett nytt val till frihet eller ett fascismens modus operandi?

december 4, 2014

Jag förstår inte hur man ska kunna låta bli att skriva om den 3e december 2014, dagen då det blev omval i Sverige!

Jag förstår heller inte all den här hetsen som förekommer från alla tre håll, vi har rätt och ni är dumma i huvudet. Ta er ansvar säger alla till varandra, men ingen tar ansvar själva, det är bara en ända tävling i vems politiska penis som är störst!

Jag förstår inte heller hur folk tror att det här är bra för Sverige, så vida man inte är SverigeDemokrat. För vilka är de enda som har kunna genomföra det dem har velat det här valet, för att sen kunna slå sig för bröstet som amfetamin påverkad Silverback (gorillahanne), för att sen trumpeta ut för det svenskafolket hur mäktiga dem är, vi fixade nyval, fy fan vad vi är bra!

För seriöst jag förstår att ni hoppas på en förändring så att ert ”LAG” ska ta hem segerbucklan, för självklart är just det ni tycker och tänker bäst för de 9 728 498
invånarna (mätt 30 september 2014) i vårt avlånga land. Det kan ju inte vara så att ni har något som både är bra och dåligt, era motståndare lika så.

Nej inte då, ni är som härskarringens sällskap som tågar med Frodo och Gandalf i spetsen mot Mordor, ni är de goda! Det är er mot part som är de onda, allt är svart och vitt, finns ingen grått i sikte för utom i politikernas kostymer.

Men vad säger att vi efter den 22 mars 2015 inte står exakt där vi står idag, eller inte exakt det har ju kostat en djävla massa pengar, tid, energi, utrikespolitiskmakt osv.

För rätta mig som är en icke politiskt insatt fjant om jag har fel!

Men om val siffrorna inte kommer skilja sig nämnvärt så kommer väll verken S&MP eller M&C&FP&KD till någon riktig reell makt, utan Vinnarna av hela den här ”kuppen” är SD ännu en gång, eller?

Det kommer bli precis som ABBA sjunger:

The history book on the shelf, is always repeating itself!

Ps. Hoppet är det sista som överger människan, så jag hoppas på det jag inte vågar tro Ds.

Föresten är det bara jag som undrar om det här var den masterplan som SD hade sen valsiffrorna presenterades för 2014?

Annonser

Samhället är dött, länge leve samhället!

november 8, 2013

 

Jag har använt den här rubriken tidigare, då även snuddat vid vad jag ser som ett stort problem i den icke existerande debatten om SverigeDemokraternas vara eller icke vara. Alla tycker inte som du! Det finns inget enat samhälle längre, det finns dock massa enade samhällen inom samhället.

Vi som är motståndare till SverigeDemokraterna verkar utgå från att alla känner som oss och gör de inte det så blev dem tappade som små och förtjänar inte vår respekt. För vi tänker absolut inte diskutera med idioterna.
SverigeDemokraterna och väljarna som röstar på SverigeDemokraterna kan jag bara gissa känner ungefär samma sak. SverigeDemokraterna har även fördelen över att vara underdoggen som ingen behandlar med ”respekt”, det lockar.

Ett vanlig argument mot SverigeDemokraterna är att de inte, sitt namn till trots är ett demokratiskt parti. Jag är ingen politiker eller politiskt insatt, men jag hade inte kallat dem för ett odemokratiskt parti. Där i mot är SverigeDemokraterna i mina ögon ett exkluderande parti. Det finns vissa parter de inte finner lever upp till deras ”standrad” och dessa vill de inte inkludera.

När man som motståndare till SverigeDemokraterna har som huvudargument att SverigeDemokraterna är rasister och inte ett demokratiskt parti så är det att vifta ett ”rött” skynke framför en rusande hord av tjurar.
För alla vi som motsätter oss SverigeDemokraterna värderingsgrunder, vi gör exakt samma som SverigeDemokraterna om vi exkluderar vissa personer som icke likvärdiga. I det här fallet är det alla dem som har använt sin demokratiska rätt att rösta, på SverigeDemokraterna. Det är ju om man ser till t.ex. SIFO´s sifror en ganska stor del av den svenska befolkningen.

Där i finns ett stort problemet:



kan en demokrati fungera när ett parti som exkluderar vissa individer kan få majoritet och vinna på demokratiskt sett?
Om så sker och vi som nation börjar exkludera dessa individerna är vi fortfarande en demokrati då?

Jag personligen ser det som en framtida och skenande katastrof, för när, om man väll börjar att peta bort ”obehagliga” ickepersoner i vårt samhälle som t.ex. ickesvenskar, ickekristna, ickehetro osv. vad kommer det då att sluta?
För när alla hot är avvärjda? Alla hot som höll ihop den gruppering som röstade bort Ickepersonerna, vad händer då? Vilka nya hot kommer då att upptäckas? Ickehögerhänta, ickenormala, ickeblonda, ickesmala osv.

Det som behövs är tvärt om enligt mig, ta imot SverigeDemokraterna och deras väljare som det dem faktiskt är, en del av den svenska politiken, bemöt dem som vilket parti som helst. För så är det vare sig vi vill se det eller ej, SverigeDemokraterna är ett parti, inte bara det SverigeDemokraterna är ett parti med många väljare.

Då kan inte vi välja att exkludera SverigeDemokraterna som ett ickeparti, även om det är det vi allra helst vill. För om vi väljer att välja bort dem p.g.a.. att vi ser SverigeDemokraterna och deras väljarkrets som t.ex. mindreförstående, då ger vi ju automatiskt dem rätt att välja bort de grupper som dem vill välja bort!

Det som behövs är tydliga och väll nyanserade debatter så att det framgår att SverigeDemokraterna är ett klassiskt missnöjesparti som har termik under sina vingar och nästintill utan motstånd svävar vidare uppåt.

Om SverigeDemokraterna ”förskonas” från debatter för att våra folkvalda politiker väljer att inte gå i clinch med dem, för att de andra partierna vill visa sina väljare vadå? 

- Att SverigeDemokraterna inte är något hot?
Att vi inte tar SverigeDemokraterna på allvar?
Att Jimmie Åkesson och hans gäng är en samling opolitiska tomtar?
Att om man blundar och inte lossas om SverigeDemokraterna så finns dem inte?

Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker nog inte att den taktiken har varit särdeles framgångsrik. Den har enligt mig bara spelat SverigeDemokraterna rakt i händerna. Från mitt sett och se det har man definitivt försökt med olika motåtgärder mot SverigeDemokraterna, men dessa har varit kortsiktiga små segrar.

Kom ihåg fabeln det är sköldpaddan som vinner över haren. Så tänk långsiktigt.

Att få en halvfrusen Frödinge prinsesstårta upptryckt i plytet det är ett statement, hatten av till den ”berömda” tårkvinnan, som hade som en tidskrift skrev BALLAR att genomföra den aktionen. (Var det sedan någon som slog den här 60 åriga madammen för hennes tilltag med tårtan, så är det galet.)

Men att säga att det är ett hot mot demokratin håller jag inte med om, kvinnan tog sin demokratiska makt att protestera. Hon utförde en handling, nu får hon ta sitt straff. Hade hon sluppit påföljder där i mot. För att det ändå bara var partiledaren för ett odemokratiskt parti, vilket är demokratiskt framröstat, då hade det mer varit ett hot mot demokratin.

Men någonstans i glädjeyran över att se en nersölad Jimmie Åkesson stirra förbannat och vanmäktigt in i kameran. Så kanske vi bör fundera på vad aktionen kommer få för konsekvenser i det långa loppet?
För det första har vi nu inte gett honom credd, ja menar det är ju oftast högt uppsatta politiker som blir mulade med en tårta, det för att få dem att framstå som pajasar antar jag?

Om nu Jimmie Åkesson har fått samma behandling som celebriteter så som Leif Pagrotsky, Marit Paulsen, Bo Ringholm samt hans majestet kung Carl XVI Gustaf fått tagit del av. Är inte det att upphöja honom till deras nivå? En verklig bekräftelse på att han är någon inom politiken, han nu får leka med de ”storapojkarna”, så tror jag nog tyvärr att vissa kommer se det. Även vår utrikesminister Carl Bildt har ju fått mat slängt på sig, även om det i det fallet var en matlåda och inget planerat dåd, utan en fylle försellse.

Jag tror det farligaste misstaget vi kan göra är att inte vilja, att vägra se på SverigeDemokraterna som ett riktigt svenskparti för att vi inte uppskattar deras politik. Att ge SverigeDemokraterna politisk frilejd, låta dem få vara politiska vågmästare. Våra politiker måste sluta betrakta SverigeDemokraterna som oberörbara, eller spetälska.

Det är dags för våra politiker att kaval upparmarna och bli skitiga. För om våra folkvaldapolitiker ser SverigeDemokraterna som ett problem så som många av dem påstår. Så bör dem efter en snabb omvärldsanalys konstatera att det här inte är något som kommer att blåsa bort av sig själv!

Jag vill att min son ska känna sig trygg när han växer upp, att han skå få älska och visa kärlek till vem han vill utan att känna oro för hatbrott. Så länge personen som besvarar min sons kärlek, är omtänksam, en god medmänniska och har ett öppet sinne så skiter jag i resten.

Min sons andra hälft kan få vara:

– Feministfitta
– Svartskalle
– Bögdjävel
– CP-unge
– Fetto
– Skelett
– Ful
– Tönt
– Äcklig
– Hora

 
– eller något annat skällsord du kan komma på!

i wouldn’t give a FUCK!

 
Ps. Skulle världen ändå gå åt helvete på ett eller annat sett och bli som i t.ex. V för Vendetta, Equilibriu, 1984 eller något annat deprimerande futuristisk drama där allt sunt är förbjudet. Då kan jag bara hoppas att min son står likt en John Connor på barrikaderna med ett kickassvapen i ena handen, ett uppsträckt långfinger till förtryckare staten i den andra och på läpparna ett brett grin Ds.

#Blogg100 dag 31, ibland behöver man inte hitta på något eget, man kan sprida andras visdom!

februari 22, 2013

Bullies Called Him Pork Chop. He Took That Pain With Him And Then Cooked It Into This.

#Blogg100 dag 22, Superhjälte Pappa?

februari 13, 2013

Folk säger ju alltid massa saker och klyschor, speciellt inför förändringar. För att att poängtera att dem har rätt så får man alltid höra. Vänta bara tills du själv ……. Dåååååå kommer du att förstå.

Jag kan erkänna att jag var aningen trött och alla dessa fraser kändes ganska så blasé i mina öron. Jag intalade väll mig själv så som dem flesta gör, det gäller andra inte mig, jag vet om det, jag kommer inte att, osv, osv.

Idag har jag den stora äran att ha varit pappa till vår lilla grabb lite mindre än en vecka.

Så jag kan nu säga att det här med klyschorna är lögn, förbannad dikt och förtal.

För det är så mycket mer intensivt på alla sett och vis på alla plan att jag undrar vad som hände med mig, mitt liv och mina proteringar. För något drastiskt hände verkligen under den korta tid det tog från att skruttningen ploppade ut, tills det första underbar skriket, gråten som kändes som en fantasisk änglakör. Det var som om en kerub bara slängde sig ut och flög rakt in i mitt bröst och drog den största kärlekspilen ur sitt koger, med ett leende sätter den till sin båge. Flyger fram till hjärtat, spänner bågen med all kraft, samtidigt som pilspetsen nuddar hjärta.

Det uppstår ett torndön i luften och marken skakar när den lilla bevingade varelsen upphäver alla sina inomboende gudomliga krafter, skriker ut ett glädje skri, låter pilen löpa in genom hjärtat och in i mitt inersta.

Den sitter där rotad för alltid, inte ens kung Arthur skulle få loss pilen ur fundamentet den sitter i. Samtidgt som pilen ska sitta där för alltid, så måste den ju in i hjärtat, vilket resulterar i ett litet sår. Ett sår som det långsamt sipprar och rinner för. Det är oron och ångesten.

Min sons ankomst till vår familj har verkligen vänt upp och ner på tillvaron. Under förlossningen, så såg jag när min fru fick alla sina sprutor.

Jag svimmade inte!

Jag fotograferade moderkakan, från alla möjliga vinklar och med olika inställningar.

Jag svimmade inte!

Vilket för dem som känner mig är som att klara av två av Herkulles stordåd, minst. lägg där till att jag utan problem (tja förutom nära han snurrar runt som en tornado) byter blöjor, bajs som kiss. kan till och med om det krisar prata om sådan samtidigt som jag äter, även om jag helst slipper det.

Jag kräktes inte!

Så att bli pappa gör än till värsta superhjälten! Men alla superhjältar har ju sina svagheter. Om jag varit stålmanen så kan vi säga att jag satte kryptonit i hallsen i dag när jag gjorde något så banalt vardagligt som att tvätta.
För det är så här att i alla fall jag är lite i känslorna som vår prins yttrade ”all over the place” vilket i sig resulterar till att jag inte är 100% fokoserad.

Så när jag står där i tvättrummet och tvättar så är det som en Dementor hänger i lufften precis bakom mig, jag blir kall fryser och får panik.

För jag ser inne i tvättmaskintrumman ett lite, lite ansikte. Lika litet som ett barns, det guppar runt där inne bland babykläder, vatten och tvättmedelskum.

Dementor

 

Min puls var uppe i max innan jag har hunnit komma så långt i tankarna och utsorterandet av informationen, jag kollar alltid igenom all tvätt flera gånger innan den åker in i trumman. Den brukar ju även åka ut en gång till bar för säkerhetsskull. Sen så är jag i tvättstugan, fru och barn är ju uppe i lägenheten. Det finns inte på en chans att min fru skulle ha missat att jag råkat fått med mig min son ner till tvättstugan liggandes i en blå Ikeapåse. Jag hade heller inte missat den skillnaden i tyngd, jag hade heller inte missat skriken och protesterna min grabb hade fört.
Så det är alltså omöjligt att det är mitt barn som guppar runt där inne i trumman, så var det så klart. Det var en kupa på min frus hudfärgade bh som försökte mörda mig med andrenalin och stress.

Så jo ett barn skänker än så löjligt mycket kärlek, men även oro, ångest och som pappa en stor otillräcklighet.

Men det tar jag med glädje för den kärlekn är värd allt!

”Samhället” ser ner på mig eller är jag #annorlundabra?

november 11, 2012

Jag postade på Twitter en tweet med taggen #annorlundabra som var riktad till dess skapare @CAMILA_NASLUND. Där jag skrev:
”Är plattfotad, dyslektisk, halvdöv, defektfärgseende, dålig impulskontroll, konsetrationssvårigheter, jag är #annorlundabra @CAMILLA_NASLUND”

Allt det ovanstående är sådant som andra och även jag själv delvis ser som stora svaghets- och tecken på att jag är mindre värd en andra. Eftersom jag inte är skapt som eliten av mänskligheten! Eller vem vet det kanske finns ”elitmänniskor” med plattfötter som har svårt att avgöra om det är en mörktmarinblå strumpa eller en svart strumpa, om man inte har något att jämföra den med som man vet är svart, för att på så sett kunna särskilja dem åt. Jag kanske inte behöver poängtera att det oftast inte är jag som parar-ihop strumpor i vår familj?

Jag vet inte om det beror på de ovanstående bristerna, eller tillkortakommandena som har lätt till att jag har ett dåligt självförtroende, en låg självkänsla, eller om det hade funnits inom mig vilket som. Men så mycket kan jag säga att det i dagens samhällen inte är några attribut som för min del har peppat en låg självkänsla eller höjt självförtroendet. Det här har jag alltid sett som logiskt, självklart om man är (läs, känner sig) värdelös så känner man sig inte störst bäst och vackrast!

Men häromdagen så smög sig något på mig, jag kan inte förklara om det är en tanke, känsla eller något andligt. Jag kan heller inte säga att det beror på en viss sak, eller händelse, utan det är väll som med mycket annat som man undermedvetet har analyserat, då vi människor är väldigt bra på att se mönster i saker och skeenden. Men tänk om det som jag och stora delar av omvärlden ser mina stora svagheter egentligen är det som är mina stora styrkor, eller det jag ska använda för att, inte bli framgångsrik, rik, utan för att komma till freds med mig själv, må bra och vara i ballans och harmoni. När det har uppnåtts vem vet kanske även framgångsrik och snuskigt rik!

Nu är det ju kanske inte så att jag på nästa arbetesintervju kommer rada upp allt det ovanstående från tweeten samt då även allt det andra som inte fick plats på i just den här situationens ynka 140 stycken tecknen. Även om jag säkert kommer avslöja mer än vad jag borde fall jag vill ha jobbet, för sådan är jag.

Men om jag bara kan få möjligheten att prova min, vi kan kalla det för tes om att det som vi ser i samhällena som svagheter kanske är styrkor, eller fingervisningar, små hintar om saker och ting som vi inte greppar eller förstår?

För exempel kan vi ta mitt defekta färgseende som många gånger ställer till förtret för mig, jag menar då inte bara med konststycket att sortera strumpor. Jag har några tydliga och personliga exempel på när det har varit jobbigt, när jag senare förstått att jag inte sett färgen på samma sett som andra. Som t.ex. min fina grågröna vinterjacka, den var enligt andras utsago härligt bajsbrun. En annan sak var att det inte var förrns tredje gången jag såg Schindlers list som jag konstaterade att den inte bara var helt i svart och vitt. Utan att även färgen röd gör ett mycket kort men ack så viktigt gästspel som betyder extremt mycket för handlingen och framför allt betraktarens upplevelse.

Av det här så kan vi ju konstatera att jag nog inte ska jobba med något som kräver ett hundra procentigt färgseende som t.ex. elektriker då det skulle vara en stor nackdel inte bara för mig utan även omvärlden. Men finns det kanske tillfällen då mitt bristande färgseende inte skulle vara av avgörande betydelse för situationen eller kanske skulle det till och med vara en fördel att inte se skillnad på t.ex. svart och mörktmarinblått? Jag kommer inte på något exakt exempel men generellt kan jag ju påstå att där ni skulle fastna i en process på grund av färgen, som kanske egentligen inte spelar någon roll för processen i sig. Där skulle jag ånga ifatt och förbi er som ett ånglokomotiv med en eldare på speed!

För kan det vara så att mina olika tillkortakommanden som jag har fått slängt på vägen framför mig likt en bunt med Spanskaryttare, inte är till för att stoppa min vilda jakt på framtiden. Utan är det så att det bara är en väldigt tydlig markering att, du snubben du ska inte rakt fram här i 210km/h, din idiot du skulle ju tagit den högra avfarten där!
Är det jag som har misstolkat alla signalerna, är det inte så att alla dessa flaggor, pinnar och annat skit i min framfart är där för att hindra mig? Är det till och med så att det bara är en snitslad bana för mig att följa för att jag på så sett ska kunna ta mig ner så hel och hållen som möjligt?

För i så falla om jag likt tjuren Ferdinand på julafton när han sticker sig på en humla (snabb fråga, humlor sticks väll inte) bara går bananas och rusar med skallen först igenom alla möjliga och omöjliga hinder som jag kan uppbringa, då så är det ju inte så konstigt att det har gått som det gått, eller?

Är det så att om jag hade tagit alla mina små hintar och fingervisningar som har försökt och guida mig på allvar, förstått att jag inte sprang på militärens egna stridshinderbanna utan åkte storslalom. Därför också så som småbarnens husgudar Moraträsk sjunger i sin monsterhitt Tigerjakt, Vi kan inte gå igenom det, vi måste ju gå runt det! Hade det hela gått bättre som jag sicksackat mig förbi hindren i ställer för att som en brunstigtjur försökt att springa rakt igenom.

Nu om nu någon eventuell potentiell blivande arbetsgivare har läst så här långt, vilket jag tvivlar på, kommer fortsätta läsa ännu mer så som man har hört att ni gör när ni spionerar. så se det så här du kommer att få tillgång till i stort sätt alla mina tillkortakommanden, hur du väljer att tolka det är upp till dig!

Du kan ju välja att se det som fan den här sopan är ju värdelös eller så resonerar du följande. SHIT, jag har den här mannens alla brister på en skärm framför mig, så från och med nu kan jag bara bli positivt överraskad av den här mannen, om han har alla dessa brister så vilka är då alla hans fördelar? För kom ihåg summan av alla laster är konstant!

Så om min slalombacke är full av flaggor, eller käppar som består av dessa tillkortakommandena

Dyslexi

Plattfotad

Defekt färgseende

Tvång

halvdöv

dålig impulskontroll

koncentrationssvårigheter

allergier

feg

fobier

stresskänslig

bristande tålamod

vart guider det mig då, ska jag hitta en fördel för varje nackdel? Eller handlar det om att avhålla sig från mina käppar så som t.ex. stress och färger, med andra ord förstå att jag inte borde jobba inom t.ex. bombgruppen. ”klipp den röda sladden, neeeeeeej den röda inte den sv… BOOOOOOOM!

Eller ska jag kombinera nackdelar vs fördelar tänket med att avhålla mig?

Kanske är det helt enkelt så att jag bara har kommit att tänka på allt detta pga av att jag vill komma på anledningar för att älska mig själv ännu mer, för att jag börjar tycka att jag är värd att ha både självförtroende och självkänsla?

Men avslutningsvis så är det så här, vist jag kanske inte är så man ska vara i våra samhällen, en psykopatisk framgångsmänniska som vill vara bäst på allt, tjäna mest och som alla andra visar ”respekt” för och ser upp till och fruktar.

Så vist jag kanske är annorlunda, men kom ihåg det här man kan var djävligt bra även fast man är annorlunda mot samhällenas normer!

Jag är #annorlundabra!

Ps. Om ni tänker så som jag, många andra med mig och framför allt då så som Camilla Näslund att man precis som i barnprogrammet Trasdockorna är lika bra fast man är annorlunda. Anslut er då till rörelsen och sprid budskapet Ds.

Alkoholist eller nykterist?

september 4, 2012

Det här inlägget är skrivet från min vy, så som jag ser och upplever vädren. Det utgår alltså från mig och vem jag är, det finns i det här inlägget inget som jag säger är rätt eller fel för någon annan, det är tankar från mig och mitt liv.

Det handlar om något som varit en väldigt stor del i mitt vuxna liv, det handlar om än av mina största kärlekar och passioner här i livet. Men även om ett gift som har förstört livet för så många!

Alkohol!

Det handlar egentligen varken om alkoholism eller om nykterism utan något som möts på mitten där i mellan.

Så var det obligatoriska ”tvättar blodet från mina händer” skrivet!

 

Prolog:

I mina yngre vuxna år så har jag varit en stor förespråkar för gudarnas ambrosia efter som jag både har arbetat och levt med den 24/7. Alkoholen har förutom att ha varit min bästa polare, livskamrat och älskarinna, även varit min nemesis och det utan att jag till fullo förstod det, men så var det. Det kanske ligger något i det att djävulens bästa trick var att få om värden att tro att han inte fanns.

En del från förr skulle nog säga att jag till och med utklassade giganter så som Hemingway och Churchill när det gällde att romantisera om alkohol som avnjuts från olika kärl som t.ex. kalla ölflaskor på en segelbåt, små halvljumna ölburkar på en gräsmatta. En makabert ful papplåda med plastkran på grillfesten, i kylda och immiga cocktailglas på krogen, eller halsandes direkt ur flaskan för att finna värme och förstålelse likt en nyfödd som suger på mammas bröst.

 

Kapitel 1, Alkohol

Alkohol var biljetten in till att bli cool och att få hänga med dem som var något, det var väll i alla fall det jag kanske hoppades på, i alla fall undermedvetet.

Jag tyckte inte att jag föll för något grupptryck, jag hade ju faktiskt tagit ett medvetet beslut att jag ville följa med de tuffa nu, vi hade ju faktiskt slutat nian!

Det var väll något sådant jag kände första gången som jag skulle med på en hemmafest, hos en av de coolaste. För mig var det stort och jag kunde knappt fatta att jag var välkommen. Jag en person som inte kände någon tillhörighet med förutom några väldigt få, var bjuden på en fest med alla, verkligen alla för jag skulle på en hemmafest där det skulle supas, dansas, grillas, dricka mera, lyssnas på och hånglas. Jag skulle få åtminstone för en kväll göra ett studiobesök i den vuxnavärden!

 

Kapitel 2, Tonåren

Väldigt tidigt fick jag lära mig från min far som var gammal i restaurang gemet att kan du festa och supa ja då kan du arbeta dagen efter. Det här har suttit i min ryggmärg och det är väldigt sällan jag har avvikit från den devisen. Just det och att jag redan som ung hade massa alkohol hemma både högt och lågt. Alkohol som jag kunde ha hemma utan att dricka ur bara för den fanns där, så viste jag att jag inte var alkoholist, alltså var det ingen fara!

Alkohol

Sen att jag blev så shitfacede att jag knappt mindes något från kvällen innan för att jag hade dragit i mig 10 stora stark redan innan vi gick ut, det var ju ingen fara jag var ju inte alkoholist!
Kapitel 3, Restaurangbranschen

När jag började min bana inom restaurangbranschen så blev det inte mindre kröka det är ett som är säkert. Att jag är som jag är och får hangupps på något, som att jag ville bli bartender, det gjorde inte precis så att jag drack mindre.

Nu har man även en inkomst plus dricks, driksen brände man på krogen efter jobbet.

Restaurangpersonal drack när jag började min bana galopp och järn. Galopp är liten fat öl i vinglas, järn är minst 2cl ren sprit gärna t.ex. Fernet.

 

Kapitel 4, Bartender

Efter några år på golven på olika restauranger hamnade jag där jag ville, i baren. Nu var inte sprit bara något man hällde i små glas för att ta sig ett järn, spriten blev mitt liv, jag läste om den, lärde mig om den, jag smakade på den, jag pratade om den och jag sålde den.

Nu blev det heltid sena nätter med att städa barer och räkna kassan, det kan man ju inte göra när man är så ”fett” uppe i varv, man måste varva ner med några öl och järn. Samma sak när man väll kom hem, lite film eller sita vid datorn, snacks och någon öl.

 

Kapitel 5, Igen, igen och igen.

När jag smällde in i den där berömda väggen första gången då förstod jag nog inte riktigt vad som hände. Jag var trött behövde vila upp mig. Sen var det väll bara att köra på som vanligt, jag tycke väll inte det var något egentligt fel på mig.

Andra gången, då fattade jag lite mer att det kanske är en del fel som jag bör åtgärda.

Tredje gången gillt heter det ju, ja om det ändå hade varit så väll!

 

Kapitel 6, AA

Jag har faktiskt varit på ett möte med AA, det var på sett och vis fantastiskt, för jag kom fram till att jag inte Alkoholist. Samtidigt lämnade det ju mig med en fråga, vad fan är det för fel på mig då?

 

Kapitel 7, alkoholfritt

När man var yngre så skojade man ofta, vist man kan ha kul utan alkohol men varför chansa?

Idag är det tvärtom för mig, vist jag kan ha kul med alkohol, men varför chansa. Jag är idag på väg mot att i framtiden bilda familj, jag har gift mig. Så varför om jag nu inte har någon koll på vad jag gör när jag blir full skulle jag vilja chansa och på så sett kanske sabotera det?

Nej jag är väldigt nöjd med att dricka ”alkfri öl” eller dylikt, vist jag tar kanske någon gång ett glas fantastiskt Amarone, eller ett krispigt gott svalkande glas vitt. Kan även ta en whisky någon gång med vänner, alla som var på mitt bröllop vet att jag inte var nykter så vist något enstaka tillfälle så trillar jag väll dit på alkoholen. Men det är inte så att mitt liv styrs av nästa stora fest och hur, när och varför jag ska bli full till helgen!

 

Epilog:

Jag har i dag nästan lagt alkoholen helt på hyllan idag, dricker några öl i veckan kanske, men då av den sorten som håller 0,5% och neråt. Det är ett privat och medvetet val som jag har gjort, jag gillar mitt liv som det är ni och vill fortsätta att ha det så. Men samtidigt kan ju en liten del av mig sukta efter fester och partaja med järn, öl och champagne hela natten lång.

Men det var ett annat liv och ett annat kapitel, de kommer inte kunna bli så igen om jag vill leva mitt liv som jag gör idag, det gör jag!

Ond eller god?

mars 9, 2012

I sagans värd är det goda mot det onda, det goda vinner i 99% av fallen till slut. Men hur är det i den värld vi lever i dag? Är godhet och omtanke naturligt för människan, eller bara något som har tvingats på oss? Är det så människan egentligen en grym varelse, som försöker undertycka sin egentliga natur?

Ond eller god?
Från man var liten har man fått höra att man ska tillhöra de goda, man ska göra gott för världen och sin omgivning, är det så? Jag kan inte låta bli att undra över om det stämmer, är människan god eller ond, eller något av det? Kan det vara så att det vi kallar för ond och god inte existerar, eller kanske samexisterar? För vist är det så att många av det vi kallar ”onda”, i mot några är väldigt goda! Samtidigt kan vi vända på det, de flesta som ser sig som goda har säkert en eller annan de är, eller önskar att de var onda i mot. Gör det dem onda eller är de fortfarande goda.

Jag undrar om det är bra med sagor som förenklar det hela vad som är ont och gott, det här skriver jag inte lättvindigt, då jag själv är en stor konsument av sagor i form av fantasy böcker. Men vem bestämmer vad som är ont och vad som är gott? Om WWII hade vunnits av nazisterna hade inte då de inte det varit de allierade som varit de onda när man såg tillbaka idag? Är det inte så att det alltid är vinnaren, eller den mäktigaste som bestämmer vad som är rätt? Är det så i dagens värld, i det Sverige som vi kallar demokratiskt? Bara gå till skolan där är det de tuffa, inne gänget, som bestämmer vad som är rätt, fel, inne eller ute!

Välja eller väljas?
Är det gangstrarna och gängen som har rätt och är vi andra som tycker att det är fel, är det vi som är naiva? Krävs det att du har ondska inom dig för och misshandla någon eller handlar det om något annat, finns det folk som njuter av att misshandla andra, i så fall är de onda eller har de bara fostrats till att bli som de blev. Eller är det genetiskt, finns det onda och goda människor från start, i så fall kan man av eget val byta lag, eller är man för evigt en spelare för den sidan som valde dig, på samma sätt som två personer väljer för att bilda ett lag på en idrottslektion. I så fall, tillhör du egentligen det laget du hamnade i?
När jag var liten var det alltid något lag som fick dras med ”dröset” de man egentligen inte ville ha. Har de goda några onda i sin tjänst, vise versa, en drös som bara är utfyllnadsmaterial eller som de kallats förr i tiden kanonmat. Vet du om du tillhör den goda eller den onda sidan? Eller tror du bara att du tillhör den ena sidan men är utan att du vet om det en utsänd undercoveragent för den andra sidan.

Rätt eller fel?
Vad händer om du vid ditt livs slut kommer fram till att just allt det du tror att du gör för din tro på det du tror är gott, att du upptäcker att du hade fel? att du har gått i ondskansledband hela tiden och dem du fördömde som onda var ”the Goodguys”. Hur skulle du så fall resonera och tänka när du kom fram till det, om den hypotesen får dig att fundera, borde du då tänka och döma så som du gör idag?

Makt eller maktlöshet?      
Är det du som bestämmer vilket av ondskans eller godhetens tjänst du ska tjäna, hur du ska tjäna den? eller är du bara en del i något större så som det ofta ritas upp inom fantasy changer, att du bara är en spelpjäs i det evighetslånga maktspelet mellan godhet och ondska.

Godhet är Ondska och Ondska är Godhet?
Vad är det som säger att det två makterna har förstått sin roll? Är det inte så om man tar en t.ex. en religiös konflikt att båda ser sig som goda? Vad händer om ser på Godhet och ondska i den aspekten, kanske ser ondskan sig som god och tycker att godhet är ond?

Finns det något som heter Ondska och Godhet eller inte?
Kan det vara så att människan verken är ond eller god, att det är epitet som vi bara har pådyvlat oss själva, för att på så sätt försöka rättmättigföra oss själva och vår inbillade storhet, som jorden härskare. För det är väll ganska klart för den som har ögon att se med att det inte är vi som bestämmer över jorden, den bestämmer över oss!