Posts Tagged ‘Moment 22’

Tvång ett förebyggande syfte eller ett förfall?

februari 28, 2012

Diskutera synnerligen kort om tvång!
Tvång som i daggsläget skälper min vardag på ända, tvång som jag ännu inte dragit på mig. Att jag är en människa som följer oregelbundna cykler.

Att leva med tvång!
Eller om ni så vill fixaidéer, det är inte så lätt. Men det behöver inte vara något som syns utåt.

Jag har några olika, egenheter för mig, jag tänker dock inte gå in på djupet i vad de består av. Men det är olika rutiner som har transformerat sig med tiden till ”livsnödvändiga” ritualer. För enkelhetens skull så kommer jag låta kalla alla mina olika fixaideér, ritualer, rutiner, tvång och vanlig skrock under samlingsnamnet tvång. Det är säkert inte helt politiskt korrekt att använda ett så starkt namn som tvång, men jag hoppas att inte någon tar illa upp över att det nu får bli så.

Mina tvång ställer till smärre besvär för mig efter som det är något som jag oftast utför i ett förebyggande syfte. När det bara är en eller två små tvång så är det så klart ingen fara. Inte konstigare än att man använder cykelhjälm när man tar en tur med cykeln. En liknelse för att ni bättre ska förstå tvånget, är en överbeskyddande modersgestalt, som tar sitt ansvar på lite för stort allvar. Förutom att pracka på dig mössa, vantar och halsduk. så är det ju för säkerhets skull väldigt bra att se till att du även har en cykelhjälm, flytväst, fallskärm och en sovsäck som klar temperatur ner till minus 35, just in case!

När man ser på det i det perspektivet så förstår man att det snabbt blir krångligt, tungt och nästintill onödigt att släpa runt på alla de attiraljerna. Likadant är det med den mentala bördan som tvången ger än. För även om utförandet av tvånget ibland skänker lättnad på kortsikt, så resulterar det nästan alltid i ångest, förbittring och irritation i det långa loppet.

Jag mår bra av att filosofera här, för det göra att jag kan släppa vissa saker mentalt när jag srivit av mig dem . Jag skulle definitivt må bra av att försöka skriva skriva av mig mer, helst lite varje dag. Så Mr Fredrik ”Bisonblog” Wass uppmaning att blogga varje dag i hundra dagar Läs här  hade varit optimal för mig, förutom risken för att utveckla till ett nytt tvång. För att förklara hur det skulle kunna vara något negativt med ett sådant tvång, kan jag ge er ett bra exempel. Det är inte nog med att jag skulle få lite svårare att koppla av och somna på kvällen, vilket redan är ett problem. Jag skulle inte kunna gå och lägga mig alls. Det hade inte spelat någon roll hur sent eller i värsta fall tidigt som visarna på vägguret i köket hade visat. Jag hade varit tvungen och skriva. Inte bara skriva utan skriva klart och publicera det jag hade skrivit. Nu uppmanar jag dock alla andra som inte känner någon rädsla för att skapa egna små celler av tvång att stänga in sig i, att sälla sig till projekt #blogg100. Själv ska jag försöka följa uppmaningen att skriva oftare och mer frekvent, dock på ett sätt som funkar för min personlighet.

Så även om tvång inte är någon materia i sig, mig veterligen. Så kan det ändå tynga ner än likt himlavalvets börda på Atlas axlar. Men som med det mesta i mitt liv går det mesta i cykler. Perioder är kanske ett bättre ord och beskrivning, då jag är periodare i nästan allt. Dock är periodare inget ord som associeras med något positivt. Tvärt om så tänker genast nästan alla på negativa saker som t.ex. missbruk av dess olika former.  Så därför skrev jag cykler först då det var ett mer neutralt ord. De här intensiva tidsperioder är av varierad längd och intensivvitet. Det som dock kan sägas när det gäller mina tvång är att ju sämre jag mår desto starkare känsla av att jag måst utföra mina tvång. Men för att jag ska börja kunna må bättre krävs oftast att jag även har viljan och kraften att lyckas upphöra med utförandet av mina tvång, åtminstone reducera min utförande frekvensen. Så här har vi ett nästan äkta moment-22.

Jag tänker eller jag tycker?

oktober 18, 2011

Förr sa brukade man resonerar efter filsofens René Descartes uttryck:

bild från Wikipedia

René Descartes

”Jag tänker, alltså finns jag”

Det känns i dagsläget rätt osant och en aningen förlegat. Jag skulle önska att vi gick

efter den filosofin i dag, eller i alla fall att vissa individer åtminstone försökte tänka

innan det tyckte. För det är någonstans där som vår filosofi i vårt media hetsade samhälle på denna sidan millennium har hamnat. vi skulle kunna uttrycka det som:

Om jag inte tycker så finns jag inte.

För är det inte så idag, alla ska tycka något om allt?  vi har blivit så jävla bekräftelsekåta att det inte finns någon gräns om vad folk kan få för sig att tycka till om. Den gräns som har funnits har inte bara passerats eller suddats ut den har helt enkelt förintats så fullständigt så om några år kommer det att vara som att det aldrig har existerat någon gräns.

Så här ligger det till, det spelar absolut ingen roll vad du tycker till om. Du behöver inte veta ett dyft om det du tycker till, det verkar snarare som om det är en fördel om du är totalt oinsatt i det du tycker till om. Bara kolla på våra ”stora-tycka-tillare” (en variant av förstå sig påare) ute i www som förmedlar sina fantastiskt ”intressanta” åsikter som vi vanliga dödlig inte borde kunna leva utan att ta till oss! Det är ju faktiskt så att det är dessa fascinerande personligheter som får värden att gå runt, i alla fall i deras egna lilla hybris tycka till svär. Men se för guds (eller vem ni nu tillber) skulle till att ni tycker något. För i dag tycker alla som är något, något om allt mellan himmel och jord. Ju mer du tycker dessto bättre och hippare är du.

Jag är absolut inte bättre, efter som jag här i ett genuit moment 22 tycker till om att tycka till. känner mig lite som Hank Mody i Californication, självföraktande om nu det kan vara ett ord. Samtidigt så tycker jag att det borde kommer till debbat om varför det måst tyckas till om allt?

Vist är det så att jag skriver för min egen del, för att bearbeta tankar och under medvetet som cycklar runt uppe i velodromen som vi kan kalla min hjärna. Men jag ska inte förneka att det finns ett sug av  att bli bekräftad då jag är en människa av vår tid. En del av mig skulle vilja sitta där med ett rejelt stånd uppfyllt till bristningsgränsen av bekräftad bekräftelsekåthet. För det är presis som Mia Skäringer gestaltar i hennes show Dyngkåt och hur helig som helst så kollar man på facebook på Iphonen: någon som har bekräftat mig? nähä, Nu då?