Posts Tagged ‘Pappa’

#Blogg100 dag 43, kul eller äckligt?

mars 6, 2013

Jag hadde två stycken olika saker jag skulle skriva om, men sen för någon timme sendan så tänkte jag skriva om Anticimex som nu är i blåsvädret men sedan bara för ca 10 minuter sedan så råkade jag ut för något som jag och min fru genast associera till Resan fortsätter med Soran Ismail.

För min son gjorde nyss i soffan efter att jag suttit snällt och matat honom kvälls mat, efter att han var ny badad. bara för att göra det mer irriterande så hade jag precis innan hanns bad och mat också själv duschat. Precis när jag ska resa mig upp ur soffan för att gå in med Gösta till skötbordet så likt en triss reklam, plötsligt händer det. Fast det var inte någon triss vinst, det var en piss vinst. Jag har en liten inbuktning vid solarplexus, den går under aliaset, gropen. Jag känner alltså hur min lilla grop blir varm och blöt och fylls upp med min sons kiss, tills det rinner över revbenen och ner i soffan.

Men det är ju inte äckligt för han har ju förhud, skillnad mellan roligt och äckligt är förhud

 

Se ”Kissbomb” 44:45 in i klippet

Men jag ska väll inte klaga min kära fru råkade ju ut för en cluster-bajsbomb, eller om ni hellre vill en trestegs-bajsraket. Jag har en bild på det hela, som min fru tycker är okey att lägga upp, men jag kan inte med. Men man ser på bilden hur hon glatt som en bil-mässa-värdinna visar upp att det är bajs på linnet, byxorna och ena strumpan. Så man för väll vara glad att man bara fick kiss på magen. Men jag ska tvätta naveln noga i kväll innan jag kryper till kojs nu.

God Natt- catch you on the flipside!

#Blogg100 dag 33, blir man schizofren av att vara förälder?

februari 24, 2013

Jag har alltid varit en sådan som pratar för mig själv, jag har väll lite av den personligheten. Men då har jag som sagt pratat med mig själv, eller för den delen kanske med döda ting. Vanligt att höra från mig är ”stilla” samtidigt som jag höjer ett hutande finger mot t.ex. ett glas som vinglar.
Men vanligast är att jag helt enkelt pratar för mig själv om något, eller påminner mig själv om vad jag ska göra, sån är jag helt enkelt.

Men nu som nybliven pappa så pratar jag inte med mig själv längre, det beror inte på att jag  har blivit sane på något sett, nej absolut inte. Nej nu så pratar jag nämligen för min son till antingen mig eller min fru. Det gör även min fru för vår son till oss båda. Den vanligaste kommentaren som vi båda lossas att vår son säger är en kommentar tagen från Famely Guy och är en av Stewies bästa. Why don´t you burn in HELL

 

Så vi säger : why don’t you burn in hell (mother/father) till varandra eller oss själva från vår son!

Why don´t you burn in HELL

#Blogg100 dag 32, Värdelös!

februari 23, 2013

Jag börjar nu känna av det där med att man känner sig helt hjälp och värde-lös som man, i alla fall till min egen son. För jag har inte ett mejeri på bröstet som är öppet 24/7. Egentligen så finns det ju ingenting som jag kan tillföra min lilla fighter, utan jag är mer  en sorts form av markserivce till min fru.

Jag får väll helt enkelt bli pappa lite senare när det finns något som jag kan tillföra min son, förutom att aningen hämta mamma, eller än bättre transportera honom direkt till mammas tuttar!

Men man kan ju inte låta bli att trotts att man blir helt förkrossad av skriken att älska den lilla krabaten!

Gösta the figther

#Blogg100 dag 22, Superhjälte Pappa?

februari 13, 2013

Folk säger ju alltid massa saker och klyschor, speciellt inför förändringar. För att att poängtera att dem har rätt så får man alltid höra. Vänta bara tills du själv ……. Dåååååå kommer du att förstå.

Jag kan erkänna att jag var aningen trött och alla dessa fraser kändes ganska så blasé i mina öron. Jag intalade väll mig själv så som dem flesta gör, det gäller andra inte mig, jag vet om det, jag kommer inte att, osv, osv.

Idag har jag den stora äran att ha varit pappa till vår lilla grabb lite mindre än en vecka.

Så jag kan nu säga att det här med klyschorna är lögn, förbannad dikt och förtal.

För det är så mycket mer intensivt på alla sett och vis på alla plan att jag undrar vad som hände med mig, mitt liv och mina proteringar. För något drastiskt hände verkligen under den korta tid det tog från att skruttningen ploppade ut, tills det första underbar skriket, gråten som kändes som en fantasisk änglakör. Det var som om en kerub bara slängde sig ut och flög rakt in i mitt bröst och drog den största kärlekspilen ur sitt koger, med ett leende sätter den till sin båge. Flyger fram till hjärtat, spänner bågen med all kraft, samtidigt som pilspetsen nuddar hjärta.

Det uppstår ett torndön i luften och marken skakar när den lilla bevingade varelsen upphäver alla sina inomboende gudomliga krafter, skriker ut ett glädje skri, låter pilen löpa in genom hjärtat och in i mitt inersta.

Den sitter där rotad för alltid, inte ens kung Arthur skulle få loss pilen ur fundamentet den sitter i. Samtidgt som pilen ska sitta där för alltid, så måste den ju in i hjärtat, vilket resulterar i ett litet sår. Ett sår som det långsamt sipprar och rinner för. Det är oron och ångesten.

Min sons ankomst till vår familj har verkligen vänt upp och ner på tillvaron. Under förlossningen, så såg jag när min fru fick alla sina sprutor.

Jag svimmade inte!

Jag fotograferade moderkakan, från alla möjliga vinklar och med olika inställningar.

Jag svimmade inte!

Vilket för dem som känner mig är som att klara av två av Herkulles stordåd, minst. lägg där till att jag utan problem (tja förutom nära han snurrar runt som en tornado) byter blöjor, bajs som kiss. kan till och med om det krisar prata om sådan samtidigt som jag äter, även om jag helst slipper det.

Jag kräktes inte!

Så att bli pappa gör än till värsta superhjälten! Men alla superhjältar har ju sina svagheter. Om jag varit stålmanen så kan vi säga att jag satte kryptonit i hallsen i dag när jag gjorde något så banalt vardagligt som att tvätta.
För det är så här att i alla fall jag är lite i känslorna som vår prins yttrade ”all over the place” vilket i sig resulterar till att jag inte är 100% fokoserad.

Så när jag står där i tvättrummet och tvättar så är det som en Dementor hänger i lufften precis bakom mig, jag blir kall fryser och får panik.

För jag ser inne i tvättmaskintrumman ett lite, lite ansikte. Lika litet som ett barns, det guppar runt där inne bland babykläder, vatten och tvättmedelskum.

Dementor

 

Min puls var uppe i max innan jag har hunnit komma så långt i tankarna och utsorterandet av informationen, jag kollar alltid igenom all tvätt flera gånger innan den åker in i trumman. Den brukar ju även åka ut en gång till bar för säkerhetsskull. Sen så är jag i tvättstugan, fru och barn är ju uppe i lägenheten. Det finns inte på en chans att min fru skulle ha missat att jag råkat fått med mig min son ner till tvättstugan liggandes i en blå Ikeapåse. Jag hade heller inte missat den skillnaden i tyngd, jag hade heller inte missat skriken och protesterna min grabb hade fört.
Så det är alltså omöjligt att det är mitt barn som guppar runt där inne i trumman, så var det så klart. Det var en kupa på min frus hudfärgade bh som försökte mörda mig med andrenalin och stress.

Så jo ett barn skänker än så löjligt mycket kärlek, men även oro, ångest och som pappa en stor otillräcklighet.

Men det tar jag med glädje för den kärlekn är värd allt!